Jag funderar över det här med gos. Är det tillexempel en slump att man har en rund utåtstående mage, och dessutom en rund innåtstående svank? Eller att det finns en grop emellan armen, axeln och bröstet? Eller att nackgropen är precis formad efter ansiktet, med till och med en lite spettsigare urgröpning för näsan?

Skulle inte tro det nej.

Min tes är: de människor som varit bättre ämnade för gos har gynnats av evolutionen. De som bäst kunnat skeda med magen i svanken på en annan, de som bäst sovit med huvet på någons arm/bröst, de som kunnat kramats bäst, har skapat starkast band till varandra, sammarbetat bättre och därmed överlevt längre och bättre.

Och, är det en slump att de allra flesta inte kan klia sig själva på ryggen? Att man ibland, ganska ofta, behöver en hjälpande hand, ett finger på en knut, någon som snörrar åt andra hållet på snodden, en som läser kartan medan den andra kör?

Skulle inte tro det nej.

Vid första tanken vore det givetvis mycket bättre om vi utrustats med tre-fyra armar istället för två. Men tänk ett steg till! Genom att vi nu med blott två armar tvingas till sammarbete, får vi inte bara trevligare, vi kan göra mer och fortare, om vi inte bråkar eller vill gosa istället såklart. Eller leka. Eller äta godis och glass.

De som sammarbetat bäst har helt enkelt legat mest och därmed fått mest avkomma.

mmmmm...evolutionen!