Oki. Det har gått en tid.
Jag är i sverige igen, i min lilla men hemskt trevliga lägnehet tillsammans med mina finafina Mitbewohners; Josef, Anna och Magneto. En som har hängslen, bruna kläder, pressar växter och säger konstiga saker på latin. En liten svart och hårig som sover på datorer insnörrad i piprensare och som sprider garn över hela huset. En surikat som benämner sitt könsorgan snorre och som tycker om tjejparfym och tanthalsband. Och så jag. Med tjock men tydligen mysig mage, konstigt hår, oförmåga att prata ordentligt pga äppelstora mandlar, finnig, äcklig och sjuk.

Men det hör inte riktigt hit. Den stora frågan är vad jag ska göra av min blogg. Det är ju roligt att blogga. MEN det huvudsakliga syftet men bloggen var att slippa prata med folk i Sverige, så alla kunde på samma gång läsa om vad som hände utan att jag behövde ödsla energi mer än en gång på att berätta det. Kanske kunde jag göra det hela tvärtom. Skriva för de som inte bor här, de andra, de som jag inte bor med längre. Fast allra mest av egokickar såklart. Ingen vettig människa skriver blogg utan att egentligen mest av allt vilja exibihionera. Ha. Ok. Jag har tagit ett beslut. undergrundskristina.blogspot.com fortsätter.

undergrundskristina.blogspot.com är död.
Länge leve undergrundskristina.blogspot.com!

Jahaja. Då ska man komma på nåt smart att blogga om då. Man kan blogga om katter eller om postfestivalsförkylning, eller om hur svårt det är att komma fram till vårdcentralen när de inte tar emot fler samtal för dagen kl 12. Jag bloggar om... hm

Det svåra är att innehållet bör vara av något slags intresse för någon. Inte bara för mig själv och min egokickar. Mest vill jag egentligen skriva om hur synd det är om mig som är sjuk när alla andra är på fest. Det är ont i halsen jag har drabbats av. Med vitt slem på tonsillerna ( mitt hemliga favoritord, äntligen får jag använda det!) outhärdlig smärta vid sväljande, en viss yrsel ( jag svimmade nästan i badkaret igår. Det var läskigt. Jag hann tänka igenom hela mitt torftigia liv innan jag fann mig liggandes på Josefs säng kall och duschblöt med ringeri i öronen och en katt som slickade mitt öga.) kanske till följd av svårigheter i näringsintaget pga sväljningsvårigheter. Igår kollade jag på Simsons i fem timmar. Hm. Och Magneto kom smygandes upp till mig och la sig med huvudet på min arm och kurrade. Först när jag låg i min säng och mådde dåligt, sen när jag låg i Josefs soffa, kollade på Simsons och mådde dåligt. Det är fint att ha en katt som märker när en är liten och dålig, och får en att må lite bättre genom att slicka på armen eller pannan, alternativt leka uppmuntrande med ens fingrar.