Trevlig och söt.

Jag läste en krönika om att vara man/kvinna för en dag. En man skrev att det viktigaste för en kvinna är att vara trevlig och söt. I alla tider. Den som kan tillhöra sig själv bör ej tillhöra någon annan, skrev Drottning Kristina sexton år gammal. Hon vägrade vara trevlig och söt.

Mitt skånska ragg, som vi kan kalla för Jesper, kallade mig för tösabiten. Hela tiden. Jag hatade det, samtidigt som jag tyckte det var lite sött. Men mest av allt undrade jag varför. Jag ville ju vara tuff och hård. Och trodde att jag var det, iaf lite. Men det tog han effektivt död på. Jag sa det till min dåvarande fd sk flickvän Kristin. Hon tittade på mig och sa: "Men K, du är ju den tösabitigaste som finns!" Jag pratade med många om tösabitigheten. Vad det betyder att vara en tösabit. Det är ju iaf snällt, sa mamma. Och du är ju så söt, han tycker ju om dig blablabla. Men jag undrar jag om det är sött. Hade han kallat mig "lilla flickan"eller "lilla lilla, snälldumma och söta flickflicka", hade de inte varit lika glada. Men det är ju det det betyder.

Witold Gombrowitc, polsk exilförfattare, sa: "Mitt budskap till er är inte "bli den du är", utan bli den du låssas vara." Med det menade han att människor hela tiden låssas. Att allt vi är bara är sken, att människor alltid är konstlade i samröre med andra människor. Att vi alltid ljuger, och att det därför är meningslöst att vara den man är, eftersom den man är inte finns, eller är olika med olika människor. Jag tror han har rätt. Det kan verka cyniskt och pessimistiskt, men det enda sättet att klara sig igenom livet är att låssas. Man måste skapa en bild av den man vill vara, och sedan fylla upp den med sig själv, låta sig själv bli den man vill vara. Oberoende av vad mammor och lärare och tidningar säger.

När jag gick i högstadiet var jag lite ute, eller, let's face it, jag var sjukt ute. Men jag lärde mig snabbt att man inte är mer än sitt rykte, du är inte mer än vad andra människor tror att du är.
Du kan vara Dig Själv hur mycket som helst, om ingen ser det eller tror det är du ju inte det ändå. "Alla" var övertygade om att jag var arg militant feministvegan, och dessutom lesbisk. Då jag inte hade något emot det, utan mer tyckte det var roligt att jag lyckats få en sån stämpel, försökte jag inte motarbeta mitt lesbianrykte, utan understödja det. Något som är väldigt lätt i de tidiga tonåren. Med mitt flatrykte blev det plötsligt mycket lättare att leva som tonåring. Jag fick en identitet och ett eget fack som jag var i stort sätt ensam om i skolan. Jag var kung på min egen ytterst lilla arena. Och nöjd, så nöjd man nu är som 13åring. Jag hade lärt mig att styra mitt rykte, och därmed ta lite kontroll över mig själv. Jag hade blivit Den jag låssades vara. Och jag är fortfarande till stora delar Den jag låssades vara på högstadiet. För att det är del av mig, för att det underlättar i stora världen. Det finns mycket man som Flata måste slåss emot, av könsstrukturer och kvinnliga/manliga maktspel, men det är sjukt värt att vara Flata. Man hamnar liksom lite utanför alla regler och får därmed göra lite mer som man vill, skapa sina egna regler.

Därför blir jag lika arg varje gång någon kallar mig för "tösabiten" eller "lilla gumman" eller "söt". Det är som att denna någon, kanske oavsiktligt, försöker få in mig i det fack jag så länge försökt ta mig ur. Trevlig och söt.