Jag har suttit i solen på balkongen.

I solen framträder en del intressant som annars inte visar sig. Såsom de finare detaljerna på benen. Jag tycker mina ben är fina. Inte för att de är så fantastiskt vältrimmade och välrakade och vältränade och sådär, utan för att de ser så levda ut. De är fulla med blåmärken, små sår, större sår, gamla ärr, nya ärr, små hår, ljusa hår, mörka hår, stora hår, pigmentfläckar, en och annan finnliknande plopp. Det är fint.

Det fula levda är mycket finare än det sterila döda.