Jag har sommarlov! Antligenantligen. Det ar varmt, jag ska snart ata glass.

Det ar de allra sista skalvande dagarna nu. Alla aker hem till sitt. Lamnar Berlin bakom sig, som ett lyckligt eller olyckligt minne. Det ar lite sorgligt. Allting har avskedets ljuva svarmod, allting gors nu for sista gangen. Sista gangen bada vid tradet massa manniskor hela dagen. Sista gangen sitta massa manniskor i en park och dricka Sekt/Apfelschorle. Sista gangen i skolan. Sista gangen ata glass pa balkong. Sista gangen helt meningslost flanera omkring och nastan braka om vart man ska ga in. Sista, sista, sista. Det ar sorgligt. Jag kommer sakna det, livet jag levt har nu i ett halvar. Det har varit fint. Inte alltid, saklart, men faktiskt for det allra mesta. Och det fula bleknar i nostalgins skarpa sken.

Hemma finns gamla vanner och kollektiv, billig potatis och bussar och sparvagnar som aldrig ar i tid. En rod cykel, min egen sang, en griffeltavla, en flicka som kan allt om mossor men inte ar sa bra pa pingis och en pojke som kan vanda pannkakor i luften. Dar finns vind och normal trevlig temperatur, dar finns en skog med ackliga grodor i. Dar finns horisontellt regn, riktiga badsjoar, myggor, en lekpark och orangea hus.

Just nu langtar jag inte alls hem. Det ska bli trakigt att komma hem. Vad jag helst vill, ar att bo har, men att alla andra ocksa ska bo har. Utan tvekan kommer jag att flytta tillbaka nar jag blitt stor och frisk och rockstjarna och estradpoet och snygg. Och jag tar med mig det lilla (stora) jag saknat.