En bra metafor för den jag är?

Gråsparvar och maskrosor kan vara det finaste av allt i världen. Aldrig önskade, alltid i vägen. Lever där inget annat kan leva, eller vill leva. Men finns ändå alltid överallt i alla städer hela tiden.

Jag gick till skolan en dag. Jag såg en gråsparv med en maskros i näbben. På riktigt. Den satt på en stolpe och satt. Det var fint. Jag var lessen, men blev gladare. Maskrosen var för tung för sparven. Den kunde inte flyga utan att släppa maskrosen.



Måste man släppa sin maskros för att kunna flyga?