Hemliga källare med låga tak.



Det märkliga i att se och höra Jens Lekman sjunga och spela gamla låtar i en hemlig källare i Kreuzberg, iklädd maskeradmask med stora fjädrar. Gammal fin nostalgisk göteborgsk gymnasiepop i Berlin. Det ännu märkligare i att höra Kings of Convenience- Erland sjunga om vår, meaning spring, på norska i en hemlig källare i Kreuzberg. Det märkligaste av allt i att höra berusade tyskar sjunga om våren på norska.

"Vår
så är det vår
i år
Våren är en klisché
men vad gör de´
Vår trallala vår trallala..."

Det lite läskiga i att stå i en soffa och luta sig mot väggen och få droppar av kondens droppandes över mig. Det konstiga i att inte hitta sitt sällskap i en mycket liten källare, trots att jag står i en soffa. Det knasiga i att vara helt tillfreds med livet, trots total nykterhet, instängd hetta och ensamhet i folkmassa. Det fantastiska fast helknorkade i att skutta runt på en gata i Kreuzberg helt ensam och sjunga A sweet summers night on Hammer Hill för mig själv och alla jag möter, helt nyker. Den skräckblandade förtjusningen i att krypa ner i ett hål i gatan till en hemlig lågtakad punkklubb på Rigaer Strasse. Det tjusiga i att sitta i ett hemmabyggt barhäng och äta saltapinnar. Det fina i att gå hem innan det blir tråkigt och stå på gatan och sjunga Madonna och "I wanna sova sked with sombody..." till musiken ur ett öppet fönster.

"Adjö mein polizist
adjö herr polizi-i-ist"