tisdag, maj 02, 2006

Igår upplevde jag det bisarraste jag någonsin varit med om. Jag och några kamrater gick runt på Oranienstrabe. Strosade i solen. De som känner folk i staden träffade alla hela tiden, sådär som man gör på gatufester. Trevligt, lyssna på lite band, dricka lite öl. Tills solen gick ner. Så fort skymningen kom började alla på gatan rea ut sina saker, plocka in sina uteserveringar och spika för sina fönster. Hela gatan svidade om från solig folkfestsgata till... jag vet inte. Men ingen gick hem. En förväntan la sig över gatan, och fortfarande spelade band i vartenda gathörn. Polisen började visa sig, med stora hjälmar och visir, kraftiga bröstharnesk, benskydd av stål och jättekängor. De har givetvis varit här hela dagen, bara inte i kravallutrustning. Alla känner att dagen börjar ta slut, men ingen går hem. Alla väntar på något. Ingen vet på RIKTIGT vad, men alla väntar. Någonstans händer alltid något spännande, spännandare, spännandast. Människorna drar runt, utan mål, förväntansfulla, fast på ett negativt sett. Känslan känner jag igen från nätterna på Augustibullerfestivalen. Alla vet att något kommer hända, snart smäller det till, någon börjar snart slåss, allt som behövs är en anledning, en liten ursäkt, men ingen vet var eller vem eller varför. Ett stort starkt ljus lyser, folk drar sig dit. Ett band spelar på en liten plats, ett band spelar lite längre bort på gatan, ner mot Görli. Det är en liten plats, med ett namn som ingen vet eller använder, mera en utbuktning på gatan, en korsning där hörnen är liksom avkapade. Först reflekterar jag inte över ljuset, inte mer än att där det lyser händer något, och att det känns lite som att gå mot ljuset i tunneln, som en nattfjäril. Så plötsligt böljar hela folkmassan bakåt, snabbt. En grupp kravallpoliser marscherar förbi. Då trillar femöringen ner. Det är inte bandets ljus, eller någon slags performances ljus. Det är polisens. Det hysteriskt starka ljuset kommer rakt från sidan, från en polisbils tak, ger långa skuggor mot husväggarna, eller stoppas av de många människorna som klättrat upp på bord och i träd för att se bättre. Gatljusen funkar inte, eller är så svaga i jämförelse att de inte märks. Något händer. På andra sidan blixtrar fotoblixtar. Någon kastar smällare. Någon krossar glas. Polisen gör små utfall och springer runt platsen. Bandet kommer av sig lite, men sätter snart igång att spela igen. En underlig känsla infinner sig på platsen. Människornas ögon är uppspärrade, alla är på helspänn, som nervösa kaniner. Vid minsta rörelse eller hot rycker alla samtidigt och drar sig undan, bortåt och mot väggarna. Men ingen går därifrån. Jag vet inte hur jag ska ge känslan rättvisa, kanske stirrig och uppstissad. Adrenalinfylld. Förväntansfull men nervös och rädd. Alla sinnen är på helspänn, alla tentakler och morrhår och antenner utfällda till max, fast omedvetet. Sådär när man inte märker förrän efteråt hur mycket man spänt sig, inte förrän man kommer hem och inser att händerna skakar. Det snabba ombytet från snäll sommargata till elak våldsnattsgata gör väl sitt till. Bandet spelar psykedelisk hårdrock, med gitarrer och fiol i glansiga rockar. De spelar samma låt under hela tiden, eller avbryter sig aldrig. Antingen för att det hela faktiskt varade så kort tid, eller för att de helt enkelt spelade på, insåg att ingen egentligen lyssnade på dem mer, att om de slutade spela skulle de inte kunna börja igen. Polisen springer förbi i full kravallutrustning, rakt genom konsertpubliken. Alla drar sig mot väggarna, Publiken dansar vidare. Polisen marscherar på andra sidan platsen, rakt igenom allt. Alla drar sig mot väggarna. Det är obehagligt, men känns aldrig riktigt farligt. Det är en liten plats och alldeles för mycket människor för att någon ska kunna kravalla ordenligt. Och så ofantligt mycket poliser. Det låter som krig runtomkring oss. Sorlet av upprörda människor, psykedelisk uppeggande musik, smällar, taktfast marscherande, glas som krossas. Polisen springer runt, någon kastar saker, smällare flaskor och stenar. Hundratals, kanske tusentals människor står runt och tittar, vill se och vara med, fast aktar sig noga för att inte plötsligt hamna i mitten av våldet, varken polisens eller kravallarnas. Och mitt i detta springer journalister, hela tiden åt motsatt håll mot alla andra, mot poliserna, mot kravallarna. Letar i bland allt folket efter var våldet är. Om det nu finns något. Om nu inte allt bara är ett spel, en katt- och- råtta- lek, där ingen vet vem som startat och ingen vet hur man slutar. Det är känslan jag har. Allt är overkligt, allt är ett spel. Den monotona aggressiva musiken, det konstiga ljuset, de fruktansvärt många poliserna som plötsligt marscherar förbi. Det bisarra i att flera tusen människor bara står och väntar på att någon ska kasta första stenen. Att sen försöka ta sig den korta vägen hem, genom avspärrningar och folkmassor, fortfarande med alla sinnen på helspänn. Känna lukten av rök från sånt som inte ska brinna. Höra det ständigt närvarande fotbollssuset. Att komma hem. Höra fotbollssuset närma sig, se elden växa sig större i fjärran, se smällare explodera i luften, höra den dova smällen från glasflaskor som krossas. Sitta i fönstret på lagom stort avstånd. Se kravallen komma närmre, men själv vara alldeles trygg. Uppröras lite lagom, tycka det är ganska häftigt ändå.

2 Comments:

Anonymous m said...

känner mig lite bortglömd faktiskt.

03 maj, 2006 00:39  
Anonymous A said...

hej k, ska du komma med till roskilde?
m, blir det något poesipinnentält, och kan jag och min kompis jon sova där isåfall?
hejdå

11 maj, 2006 19:04  

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home