1: a MAJ

MORGON

Tusen människor på min gata, tusen poliser i korsningen Oranienstrabe/O-Platz. Och lika många på andra sidan. Det är otroligt mycket folk. En gigantisk flagga hänger över gatan, säkert 6 meter stor, med uppmaning till revolution på 1: a maj, O-platz. En annan värld är möjlig, står på tyska och turkiska. Eller jag antar att det står samma sak på turkiska som på tyska. Den har hängt där ett par dagar nu, den är fin, vajar sakta i vinden. Sedan länge står på hustaket mittemot mitt ”Ut till revolutionära 1: a maj”. Någon har försökt ta bort det. Nu är det liksom kladdigt, men man kan fortfarande se vad där står, eller stod då.

Många svartdiagonalade flaggor går förbi utanför mitt fönster. Kravallstaket och polisbussar med galler framför fönstren står parkerade i gathörnen. Tidningen säger att det ska vara 5500 poliser här idag. 5. 500! Det är helt sjukt många. Ett gäng punkare i min port dricker öl. På platsen, i den lilla parken står en liten scen, och en sån där demolastbil, med scen och skrälliga högtalare, invirad i banderoller. Varannat tal är på tyska, varannat på turkiska. Jag förstår lika mycket av båda. ...Ausländer... Revolution... Erste Mai... Liebe Leute... alle gleich... glückliche Leute... wir alle... den brauchen wir nicht die Polizei... kontrollieren... Revolution... Deutschland... damit die Revolution weitergeht... danke schön! De pratar med upprörda röster, upptrissade i falsettläge. Det är maoisterna som är här, tror jag. De har inget demotillstånd, men gör som de gjort alla år. Förra året samlades ”spontant” 3000 människor här. Och polisen gör som de gjort alla år.

Vid halv tolv vaknade jag trött och lite bakfull, siste april är lika firad här som hemma, fast utan nakenbad och lunginflammation, av någon slags turkisk kampvisa på höghög volym (mitt rum ligger ändå tre rum och fyra dörrar från gatan) tätt följd av Internationalen på ryska, ur skrälliga högtalare. Följd av Imagine. En fin blandning, den kan jag starkt sympatisera med. If I can’t dance I don’t want to be part of your revolution. De spelar sånger på turkiska, om vad vet jag inte, men de är väl antagligen lika arga som de tyska låtarna. De handlar alla om att krossa Tyskland och slå poliser. Tänk, de skulle de faktiskt aldrig sjunga i Sverige: ... krossa Sverige så världen blir fri... Kan ijuförsig bero på att Sverige inte lett några världskrig på sistånde och sådär. Men det är en intressant skillnad, vill jag mena. Krossa nationalstaten och allt möjligt, men inte Krossa Sverige. Skulle de heller aldrig sjunga i Storbritannien, eller Frankrike, även om de kanske borde...
Ropen skalla över O-Platz: VIVA VIVA LA REVOLUTION!

DAG

Framåt tidiga kvällen är här fest. Hela gatan är avspärrad, och alla barer, restauranger och gallerier är öppna. Små scener är uppställda här och där. Polisen äter glass en bit ifrån. Trummor hörs på avstånd, och just utanför fönstret spelar halvkassa rockband. Kaféerna har ställt alla sina bord mitt på gatan. Det är fascinerande att se att hälften av Kietzet (hoodet) har fullkomligt stängt och barrikaderat sig bakom galler, plåt och plankor. Medan andra hälften har fullkomligt öppet. Trots att det är söndag och det är några timmar kvar tills allt ska komma trashas och slås i bitar. Det är folkfest på gatan. Solen skiner, alla är glada. Dricker öl och äter, döner och korv och små turkiska bakverk. Längs hela Oranienstrabe och på tvärgatorna står band och spelar. Alla är glada. Det är vår, en ledig måndag och en fin dag.

KVÄLL

I förgrunden ett band som spelar hårdrock. I bakgrunden ett sus som från en fotbollsmatch, dvs., många män som skriker tillsammans. Det luktar rök, äcklig rök från sånt som inte ska brinna. Borta vid den lilla platsen mellan O-Platz och Görli brinner något, stort och mycket. U-Bahn går inte, bussen går andra vägar. Det låter som krig ute. Smällar, rök, klirrande från glas, det dova ljudet av flaskor som krossas. Men bara just just här, på Oranienstrabe. På bara gatan bredvid händer inget. Kravallen rör sig sakta hitåt. Snart är den på min O- Platz, om inte polisen hunnit stanna den tills dess.

NATT

Ett band har tagit över en av scenerna, den på O- Platz just utanför mitt fönster. De spelar arga punkrockcovers: Ramones, The Clash, Jimi Hendrix. Efter elva får de inte spela här. Jag undrar varför ingen drar ut sladden. Kravallerna är slut, om de nu egentligen fanns. De kom aldrig hit, stannade innan gatan blir bred och blir en plats. Jag börjar inse att det nog inte blir så mycket sömn för min del inatt, så mycket ljud som det är här utanför, och så uppstissad som jag är. Jag går ut för att titta på allt, veta hur det ser ut själv, och inte få nån slags förvriden mediabild. Det är inte så farligt. Sylvie tittade på mig med stora ögon när jag sa att jag ville ut igen. Hon var aldrig ute ”när det hände”. Jag är lugn och trygg, men vill veta. Några band spelar fortfarande. Gatan är nästan tom, i jämförelse i alla fall. Poliserna är kvar, stå i grupper om sisådär tio på strategiska ställen. På den lilla platsen finns fortfarande mycket folk, lika många poliser som punkare. Poliserna står bredbent med hjälmen på magen och händerna beslutsamt knäppta. Längre ner på gatan är det avspärrat, en spärr av kött och blod och poliser i armkrok. Bakom polisspärrarna ligger en hög aska. Av någon anledning vill de spärra av gatan, jag fattar inte varför. När jag kommer runt huset fem minuter senare är de borta. På parallellgatan jag svängde in på står alla polisbilarna parkerade. Jättemånga bilar. Jag går gatan hem igen. Av allt som idag har hänt finns bara glasbitar och skräp kvar.