Vi började förra veckan den egentliga undervisningen. Med riktiga tyskar, studenter och professorer som inte talar alls svenska. Det borde kännas jobbigt och vara ett problem för en svag själ som jag. Men icke. Jag finner att jag numera vågar fråga om saker jag inte förstår. Lektionerna går inte längre ut på att hålla sig undan och få så lite uppmärksamhet som möjligt. Det är till och med roligt. Och jag lär mig saker, helt otroligt, på lektionstid! Med den nya grammatikläraren, Frau Glass, fattar jag mer än jag gjorde med Frau Professor Pankow. Trots att det nu är svårare grammatik och Frau Glass inte talar ett ord svenska. Jag har ännu inte haft alla nya lärare, men ännu är alla bara bra. Jag lär mig och det är nästan alltid roligt. Jag är inte rädd, och jag blir inte utstirrad och utskrattad och utskälld när jag inte kan. De nya professorerna verkar ha mer förståelse för att jag är utlänning och dålig på tyska, men att jag gör så gott jag kan. Kunde jag, skulle jag såklart tala bättre.(konj. 2) Wenn ich könnte, würde ich natürlich besser reden.

Skolan är full av folk. Det tar tusen år att åka hissen, eftersom den stannar på varje våning och folk går av eller på. Dessutom är det numera kö i Mensan. (Bamba) Konstigt folk de här tyskarna, när det är varmt och fint, då börjar skolan. Helt tvärtom mot hemma. I Sverige skulle det en dag som idag överhuvudtaget inte gå att ha några lektioner överhuvudtaget. Alla skulle stirra längtansfullt ut genom fönstren. Vårens första bi skulle flyga in genom det vidöppna fönstret och fullkomligt bringa alla ur fattning. Föreläsaren skulle se sådär uppgivet på studenterna, samt i smyg stirra längtansfullt ut genom fönstren, säga: ”jah, vi tar väl och slutar lite tidigare idag, va?” Istället för att vara de sista dagarna innan sommarlovet, någon slags slutspurt och tentaperioder, är det alltså skolstart. Som så ofta i Tyskland, konstigt.