Att gå i skolan.

Klockan 10.15.00 börjar dagen, Franklinstrasse vid kanalen, på 6:e våningen i ett rum med många siffror som jag inte minns på en liten skylt brevid dörren. Man går in genom ett par små fula dörrar, typiska officiell- byggnads- eller- kanske- en- skola- dörrar. Då står en i en smått klaustrofobisk hall. Går igenom hallen, förbi några bruna hissar, och svänger vänster. Där ses en lång korridor, avdelad med lite dörrar här och där. På dörrarna finns pedagogiska lappar, tryck eller dra. Rött för ziehen och grönt för drücken. Snart stås det i en ny hall. Där finns också hissar. Mittemot hissarna finns nån slags tavla, nånting med wohnen står det därpå, och den är det enda sättet att se att en kommit rätt. Allt ser likadant ut, är kusligt lågt i tak, lite unket och inger en ganska skabbig känsla. Nåväl. Tyck på hissknappen, och hoppas på att den vänstra hissen ska komma. Den högra är lite läskig, gör inte alltid som den ska och luktar dessutom av en underlig anledning alltid gamla bambaägg. Du går in i hissen, säger Tag eller Hallo till dem som står där, och trycker på nummer 6. På rätt våning går du ur hissen, och tar direkt till vänster. (om du inte har gått om tid och vill kissa först, då är det rakt fram in i en lång korridor och sen till vänster, fast då skulle det vart smartare att ta de bruna hissarna. Att kissa innan första morgonföreläsningen kan tyckas dumt, men de där tyskarna har inte fattat det där med raster. Ingen rast före lunch, allt i två svep: innan lunch; efter lunch) Sen är det första dörren till vänster. Hela huset är som en labyrint: ta alltid till vänster! Inne i rummet finns:

1. en svart tavla;
2. för få stolar;
3. ett ihopplockat gigantiskt bord;
4. tomma bokhyllor (som nu mest används som mösse- och halsdukshängare);
5. svenska förvirrade studenter;
6. en ond berlinare, professorin doktorin Pankow;
7. ibland en riktig lirare till karl, som ger kulturnörden ett ansikte, dr Engels (min nya idol).

Das ist alles.
Efter en evighetslång tid, på tyska och med grammatik, tristess och skräck som ämnen, är det dags för lunchrast. Rusning ner i bamban. Undarar vad det är för mat? Hm Irgentwas- topf. Currywurst mit Pommes. Konstiga mackor. Kartoffelpuffen mit Vanillesosse. Apfelschorle och kaffe. Bluhmenkohl mit Saltzkartoffeln und Hollandässosse. Konstig vegetarisk mat, alla är lite rädda. Alla tar alltid samma mat. Då slipper man säga vad själva maten heter, utan det räcker med "das Gleiche, bitte", eller min metod, mumla nåt och peka på tallriken innan. Men för det mesta är det rätt bra mat och billigt. 1.85 för det vegetariska och 1.2 för nästan finkaffe, och sådär 5o cent för fulkaffe. Dags att kissa igen. Det går inte att vara både rädd och kissenödig. Dessutom vet man aldrig om dr Engels eller den skräckinjagande dr Groh kommer vara där, och de slutar aldrig prata. Det hemliga tipet i bambatoan är att ta den längst till vänster. Där finns den intressantaste toalettpoesin. En hel vägg med en intressant diskussion, börjar med en dikt om nazister, fortsätter med nån slags bockwurstmetafor, slutar med " men solen skiner ju ändå aldrig i det här landet". Fast på tyska.
Så, tillbaka till skräcken och grammatiken. Subjekt och predikat och adjektivattribut och temporaladverbial. Das muss man UNBEDINGT wissen! Lernen macht nicht spass! Plusquamperfekt och Präteritum och Partizip zwei och Konjunktiv eins. Das ist ein UNBEDINGTES Muss! Es tut mir weh wenn Sie sprechen! Duden, Duden, Duden. Så är skoldagen slut. Åka S-Bahn. Hem och göra läxor. Skriva Skript. Sätta små pedagogiska Post-it- lappar på väggen.

• Rosa för adjektiv,
• gula för prepositioner,
• gröna för verb,
• orangea för annat tjaffs.

Bonniers tyska grammatik, Duden: die Deutsche Grammatik kurtzgefasst, Deutsch Als Fremdsprache, Prismas stora svensk-tyska ordbok, Grundwortschatz, Det gröna häftet.

Så är en dag till ända,
i den trendiga
staden Berlin.