Allt är som vanligt igen, fast mycket tråkigare. Ingen som sjunger små sånger på morgonkvisten och kvällskvisten. Ingen som ligger i soffan och småsnarkar. Ingen som diskar all min disk. Ingen som kramas. Ingen som ruffsar mig i håret. Ingen som värmer mig. Ingen som värmer min säng. Ingen som bits i nackgropen. Ingen som kittlas med näsan. Ingen mjuk och fin mage att utan förvarning värma händerna på. Ingen som drar sitt manliga strå till feminismen på ett mycket personligt, men högst trevligt vis, mest hela tiden. Ingen som drar hem konstiga tyskar och spanjorer mitt i natten från ockuperade hus-projekt. Ingen som säger "äh jag måste kissa" på en gata mitt i natten för att sedan kissa ner halva f'hein på ett mycket karlsloksaktigt vis. Ingen som borstar tänderna med världens skabbigaste tandborste. Ingen som knycker med luggen. Ingen som kittlas när jag ska sova, eller vakna. Ingen mjuk mage att ha som varm kudde. Ingen som luktar gott i nacken. Ingen som säger" nä nu går jag upp!" för att strax efter krypa tillbaks under täcket igen. Ingen som piffar sig genom att borsta luggen och spreja ner sig med damdoftsparfym och manligtdoftande rakvatten. Ingen vars mage gör konstiga ljud när jag vilar huvet på den. Ingen som har varma och mjuka händer att hålla i och pillra med. Ingen som skrapar med tårna i marken när han berättar om något han gjort som han inser är knasigt eller skäms lite över. Ingen som ser på mig med snälla blickar. Ingen som tycker om mig mest även när jag är ful och luktar illa.