tisdag, april 25, 2006

Vi började förra veckan den egentliga undervisningen. Med riktiga tyskar, studenter och professorer som inte talar alls svenska. Det borde kännas jobbigt och vara ett problem för en svag själ som jag. Men icke. Jag finner att jag numera vågar fråga om saker jag inte förstår. Lektionerna går inte längre ut på att hålla sig undan och få så lite uppmärksamhet som möjligt. Det är till och med roligt. Och jag lär mig saker, helt otroligt, på lektionstid! Med den nya grammatikläraren, Frau Glass, fattar jag mer än jag gjorde med Frau Professor Pankow. Trots att det nu är svårare grammatik och Frau Glass inte talar ett ord svenska. Jag har ännu inte haft alla nya lärare, men ännu är alla bara bra. Jag lär mig och det är nästan alltid roligt. Jag är inte rädd, och jag blir inte utstirrad och utskrattad och utskälld när jag inte kan. De nya professorerna verkar ha mer förståelse för att jag är utlänning och dålig på tyska, men att jag gör så gott jag kan. Kunde jag, skulle jag såklart tala bättre.(konj. 2) Wenn ich könnte, würde ich natürlich besser reden.

Skolan är full av folk. Det tar tusen år att åka hissen, eftersom den stannar på varje våning och folk går av eller på. Dessutom är det numera kö i Mensan. (Bamba) Konstigt folk de här tyskarna, när det är varmt och fint, då börjar skolan. Helt tvärtom mot hemma. I Sverige skulle det en dag som idag överhuvudtaget inte gå att ha några lektioner överhuvudtaget. Alla skulle stirra längtansfullt ut genom fönstren. Vårens första bi skulle flyga in genom det vidöppna fönstret och fullkomligt bringa alla ur fattning. Föreläsaren skulle se sådär uppgivet på studenterna, samt i smyg stirra längtansfullt ut genom fönstren, säga: ”jah, vi tar väl och slutar lite tidigare idag, va?” Istället för att vara de sista dagarna innan sommarlovet, någon slags slutspurt och tentaperioder, är det alltså skolstart. Som så ofta i Tyskland, konstigt.

måndag, april 24, 2006

Intressanta utsagor, tro fan det.

http://aftonbladet.se/vss/karleksex/story/0,2789,814474,00.html

söndag, april 23, 2006

Allt är som vanligt igen, fast mycket tråkigare. Ingen som sjunger små sånger på morgonkvisten och kvällskvisten. Ingen som ligger i soffan och småsnarkar. Ingen som diskar all min disk. Ingen som kramas. Ingen som ruffsar mig i håret. Ingen som värmer mig. Ingen som värmer min säng. Ingen som bits i nackgropen. Ingen som kittlas med näsan. Ingen mjuk och fin mage att utan förvarning värma händerna på. Ingen som drar sitt manliga strå till feminismen på ett mycket personligt, men högst trevligt vis, mest hela tiden. Ingen som drar hem konstiga tyskar och spanjorer mitt i natten från ockuperade hus-projekt. Ingen som säger "äh jag måste kissa" på en gata mitt i natten för att sedan kissa ner halva f'hein på ett mycket karlsloksaktigt vis. Ingen som borstar tänderna med världens skabbigaste tandborste. Ingen som knycker med luggen. Ingen som kittlas när jag ska sova, eller vakna. Ingen mjuk mage att ha som varm kudde. Ingen som luktar gott i nacken. Ingen som säger" nä nu går jag upp!" för att strax efter krypa tillbaks under täcket igen. Ingen som piffar sig genom att borsta luggen och spreja ner sig med damdoftsparfym och manligtdoftande rakvatten. Ingen vars mage gör konstiga ljud när jag vilar huvet på den. Ingen som har varma och mjuka händer att hålla i och pillra med. Ingen som skrapar med tårna i marken när han berättar om något han gjort som han inser är knasigt eller skäms lite över. Ingen som ser på mig med snälla blickar. Ingen som tycker om mig mest även när jag är ful och luktar illa.

tisdag, april 18, 2006


FÖRE (allting verkar som vanligt)

EFTER (något har hänt... Kottbusser Tor
lämnar ingen o-påverkad)

torsdag, april 13, 2006



Att gå i skolan.
Klockan 10.15.00 börjar dagen, Franklinstrasse vid kanalen, på 6:e våningen i ett rum med många siffror som jag inte minns på en liten skylt brevid dörren. Man går in genom ett par små fula dörrar, typiska officiell- byggnads- eller- kanske- en- skola- dörrar. Då står en i en smått klaustrofobisk hall. Går igenom hallen, förbi några bruna hissar, och svänger vänster. Där ses en lång korridor, avdelad med lite dörrar här och där. På dörrarna finns pedagogiska lappar, tryck eller dra. Rött för ziehen och grönt för drücken. Snart stås det i en ny hall. Där finns också hissar. Mittemot hissarna finns nån slags tavla, nånting med wohnen står det därpå, och den är det enda sättet att se att en kommit rätt. Allt ser likadant ut, är kusligt lågt i tak, lite unket och inger en ganska skabbig känsla. Nåväl. Tyck på hissknappen, och hoppas på att den vänstra hissen ska komma. Den högra är lite läskig, gör inte alltid som den ska och luktar dessutom av en underlig anledning alltid gamla bambaägg. Du går in i hissen, säger Tag eller Hallo till dem som står där, och trycker på nummer 6. På rätt våning går du ur hissen, och tar direkt till vänster. (om du inte har gått om tid och vill kissa först, då är det rakt fram in i en lång korridor och sen till vänster, fast då skulle det vart smartare att ta de bruna hissarna. Att kissa innan första morgonföreläsningen kan tyckas dumt, men de där tyskarna har inte fattat det där med raster. Ingen rast före lunch, allt i två svep: innan lunch; efter lunch) Sen är det första dörren till vänster. Hela huset är som en labyrint: ta alltid till vänster! Inne i rummet finns:
  1. en svart tavla;
  2. för få stolar;
  3. ett ihopplockat gigantiskt bord;
  4. tomma bokhyllor (som nu mest används som mösse- och halsdukshängare);
  5. svenska förvirrade studenter;
  6. en ond berlinare, professorin doktorin Pankow;
  7. ibland en riktig lirare till karl, som ger kulturnörden ett ansikte, dr Engels (min nya idol).
Das ist alles.
Efter en evighetslång tid, på tyska och med grammatik, tristess och skräck som ämnen, är det dags för lunchrast. Rusning ner i bamban. Undarar vad det är för mat? Hm Irgentwas- topf. Currywurst mit Pommes. Konstiga mackor. Kartoffelpuffen mit Vanillesosse. Apfelschorle och kaffe. Bluhmenkohl mit Saltzkartoffeln und Hollandässosse. Konstig vegetarisk mat, alla är lite rädda. Alla tar alltid samma mat. Då slipper man säga vad själva maten heter, utan det räcker med "das Gleiche, bitte", eller min metod, mumla nåt och peka på tallriken innan. Men för det mesta är det rätt bra mat och billigt. 1.85 för det vegetariska och 1.2 för nästan finkaffe, och sådär 5o cent för fulkaffe. Dags att kissa igen. Det går inte att vara både rädd och kissenödig. Dessutom vet man aldrig om dr Engels eller den skräckinjagande dr Groh kommer vara där, och de slutar aldrig prata. Det hemliga tipet i bambatoan är att ta den längst till vänster. Där finns den intressantaste toalettpoesin. En hel vägg med en intressant diskussion, börjar med en dikt om nazister, fortsätter med nån slags bockwurstmetafor, slutar med " men solen skiner ju ändå aldrig i det här landet". Fast på tyska.
Så, tillbaka till skräcken och grammatiken. Subjekt och predikat och adjektivattribut och temporaladverbial. Das muss man UNBEDINGT wissen! Lernen macht nicht spass! Plusquamperfekt och Präteritum och Partizip zwei och Konjunktiv eins. Das ist ein UNBEDINGTES Muss! Es tut mir weh wenn Sie sprechen! Duden, Duden, Duden. Så är skoldagen slut. Åka S-Bahn. Hem och göra läxor. Skriva Skript. Sätta små pedagogiska Post-it- lappar på väggen.
  • Rosa för adjektiv,
  • gula för prepositioner,
  • gröna för verb,
  • orangea för annat tjaffs.
Bonniers tyska grammatik, Duden: die Deutsche Grammatik kurtzgefasst, Deutsch Als Fremdsprache, Prismas stora svensk-tyska ordbok, Grundwortschatz, Det gröna häftet.

Så är en dag till ända,

i den trendiga

staden Berlin.

måndag, april 03, 2006


Herzlichen Glückwunsch zum Geburtstag Kristina!

söndag, april 02, 2006

Såhär såg det ut när jag åkte hit, en gammal men fin bild ritad en av mina första lownli najts. Det bruna är snöstorm och det rödblåa är jag.

















Så här bodde jag tills idag

ett utdrag ur min dagbok, från runtikring 3:e mars (cencurerat och modifierat såklart):


Jag bor i ett litetlitet småskabbigt studentrum, i en fängelseliknande korridor. Varje steg ekar precis som i valfri amerikansk fängelsefilm. Allt är grått. Intressanta detaljer här är att alla måste ta med sig sitt eget toapapper till toaletten. Det finns tre toaletter på ungerfär 2000 rum, och därmed troligen för sådär 2000 studenter/konstiga människor. Det faktum att duscharna är lika många som toaletterna, tre, antyder att det inte duschas så mycket här, samt att det inte kissas och bajsas så mycket heller. Kanske håller de inte på med sånt i Tyskland. Jag har hittils sett en människa påväg in på toan. Jag tror de har varsinn porslinpotta under sängen, som de kanske tömmer från balkongen ner på den katolska kyrkan här mittemot. I den kyrkan vars församligshem jag en nyår härom året firade nyår. Där lärde jag mig att akohol och biljard är en halvbra kombination, iallafall om en vill få ner de där bollarna i hålen innan tolvslaget. Cirklarna sluts...

En spaning jag gjort är att Tysken inte har mössa, samt att om den har det är det en av den otrendiga typen, både mössan och Tysken. Detta hindrar givetvis inte mig från att stolt bära min hemstickade randiga, som den göteborgska indiekid jag är. Dessutom är det tusen grader kallt. Vantar har de inte heller. Kanske sånna där tanthandskar i rött skinn, men framförallt inte stickade röda tumvantar. Jag undrar om det faktum att jag trots den uppenbara o-trendigheten ändå bär hemstickade mössor och tumvantar gör mig till:
1. en supertönt,
2. extra trendig, eller
3. bara en som fryser mindre än de andra.

En annan spännande detalj är att alla lås är likadana. Nycklarna, vid upplåsning och låsning, ska vara uppochner och vridas runt två varv. Även alla dörr- och fönsterhandtag är likadana. Smått plastiga, lite otrendiga, men uppenbarligen fruktansvärt bra. Dörrlobbyisterna är tydligen starka i Tyskland.